Flygpungsekorre (Sugerglider)
Petaurus breviceps

De mest utmärkande dragen i sin anatomi, är de två hudmembran kallas patagia som sträcker sig från femte fingret och tillbaka till första tån.  
Dessa är obetydlig när ekorren är i vila. 
Membranen används för att glida mellan träden, när det är fullt utvidgat utgör de en aerodynamisk yta, stor
som en stor näsduk.
Membranen används också för att samla in mat under jakt.

De kan också, som en sekundär funktion, hjälpa ekorren undkomma rovdjur, såsom rävar, katter och andra rovdjur. Förmågan att glida från träd till träd har klart begränsat värde när det gäller flygpungsekorrens luftburna rovdjur, bland annat ugglor och kookaburras.

De kan glida överraskande långt - flygningar har mätts på över 50 meter.
Den använder sin bakbenen till ett kraftfullt hopp  från ett träd och när ca 3 meter från destinationen, drar de bakbenen tätt intill kroppen och något uppåt för att få kontakt med samtliga fyra delar tillsammans.

Det finns sju underarter av flygpungsekorren :
P. b.   breviceps ( Waterhouse , 1839)
P. b.   longicaudatus ( Longman , 1924) 
P. b. ariel ( Gould , 1842)
P. b. flavidus ( Tate & Archbold , 1935) 
P. b. papuanus ( Thomas , 1888) 
P. b. tafa ( Tate & Archbold , 1935) 
P. b. biacensis ( Ulmer , 1940)

Flygpungsekorrar lever ofta i grupper på 15 till 30 st.
 Det är aktiva på natten och jagar insekter och små ryggradsdjur och livnär sig på den söta saven från vissa arter av eukalyptus, akacia och gummihartsträd.
Flygpungsekooren kallas även för sugerglider för sin förkärlek för söta livsmedel och dess förmåga att glida genom luften som en flygande ekorre.

Flygpungsekorren kan ockupera områden där det finns träd med håligheter för skydd och tillräckligt med mat.
Dess kost varierar kraftigt med både geografi samt bytessäsonger, men de viktigaste punkterna är sav i acacia och vissa Eucalyptusträd, nektar, pollen och leddjur. 

De är svåra att se i naturen; små, försiktiga och ute nattetid, men ett säkert tecken på dess närvaro är avskalning av bark och tandmärken i de mjuka, gröna skott på akaciaträden.

Vuxna hanar markerar terratoriumet med saliv och med en doft som produceras av olika körtlar på pannan och bröstet, och kan även markera medlemmar i gruppen med denna doft.  Besökare som inte är doftmärkta utvisas våldsamt. 

Aveln börjar mitt i vintern.
 Två ungar per hondjur är vanligt, de är kvar i pungen i ca 70 dagar och efter att ha lämnat den kvar inne i boet i ytterligare 40 eller 50 dagar.
De unga blir normalt utkastade från gruppen
vid 7 till 10 månaders ålder.
Ibland bildar de nya grupper om ett område är ledig, men konkurrensen om territorium är hård och inte många överlever de första månaderna av sitt liv.
I fångenskap kan de leva upp till femton år.

Utanför Australien är flygpungsekorren ett populärt husdjur, på grund av sin livliga och nyfikna natur.
 Massor av uppmärksamhet krävs
(minst 1-2 timmar dagligen).
De har inte så svårt att föröka sig i fångenskap, under rätt förhållanden förstås.